Min mormor Vivi-ann Jonsson född 1936-08-07.

Min mormor var min bästa vän, hon fanns alltid för en vad som än hände eller vad som än gällde. Mormor visste vad man behövde för att bli glad. Man blev så glad varje gång man kom till mormor och man såg hennes glada leende och vänliga kramar när hon sa att man alltid var välkommen och att man alltid kunde ringa henne. Jag ringde henne varje kväll för att säga god natt men den 10/8-06 tre dagar efter mormors födelsedag avled hon i cancer som hade spridit sig i kroppen.

Jag kom ihåg så väl när mamma berättade för mig att mormor hade cancer då förstod man inte riktigt vad cancer var. Mamma sa alltid att mormor kommer att bli bra och mamma berättade vad cancer var så förstod man att det här som kommer att hända nu kommer inte att sluta bra. Man grät på nätterna man sov så dåligt. Men den dagen vi skulle skjusa mormor till Uppsala för att behandla mormor mot canser så åkte jag, mamma o moster med henne dit. Vi lämnade mormor på sjukhuset i Uppsala, jag grinade hur mkt som hälst och allt blev bara jobbigare o jobbigare. Vi gick o käkade på typ en resturang o sen åkte vi hem. På kvällen ringde mormor hem till oss så jag fick säga godnatt. Dagen efter skulle dom börja behandlingen mot cancern. Jag var så orolig för mormor. Vad skulle hände, skulle allt bli bra, skulle nått gå fel? Alla frågor snurrade igenom huvudet på samma gång. Någon dag senare fick vi reda på att det hade spridit sig. Allt stannade i huvudet, mormor kommer inte klara sig! Hur ska jag klara mig utan den som betyder mest o alltid finns för mig? Hur ska allt bli som vanligt?

Månaderna gick o man såg hur mormor blev sämre o sämre. Hon slutade titta på tv, hon slutade äta, hon orkade ingenting. Hon låg bara i sängen medans timmarna gick, dagar.

Den 7/8-06 skulle vi fira mormors födelsedag, alla kom. o mormor var rätt så pigg men hon ville ligga mest i sängen. Många släktingar kom för att träffa henne.
Mamma o min moster fick sova hos mormor för att hålla koll på henne om hur hon mådde och så. Jag följde med till mormor hela tiden. Ville träffa henne, på morgonen den 10/8-06 tre dagar efter mormors födelsedag åkte vi dit tidigt för nu visste vi mormor orkar inte mera. Mamma åkte o hämtade brorsan o mina syrror. Vi satt där o höll mormor i handen tills hennes sista andetag, jag, emelie,sarah,peter, mamma o stig. Min mamma ringde till min moster o min kusin så dom skulle hinna vara med mormor. Men dom var så jävla dumma i huvudet o segade hela tiden så dom kom inte förens senare. Dom var inte ledsen dom stod bara där.
Mamma tog på dig dom fina kläderna du var så glad över o sen la dom över dig på en bår o tog över en fin röd filt tror jag de va. Vi alla stod där o grinade. Då kom dom som hjälpte mormor med lite i hemmet o med medicinerna. Jag var helt förstörd fram till begravningen o det är jag fortfarande.

Jag saknar dig så mkt mormor! Jag älskar dig, inget kan skilja oss åt! Jag vet att du finns här med oss alla hela tiden o du ställer fortfarande upp för alla. Fast ibland gömmer du sakerna för en, men jag vet att du gör det för att
visa att du finns kvar hos oss. Älskar dig!

Du finns alltid i mitt hjärta! ♥



En dikt till dig:

När jag såg dig sakta somna in förstod jag att det var slut på allt.
Men jag vet att du finns hos mig, natt o dag. Livet som jag fick leva med dig var underbart
o jag vill ha tillbaka de. Saknaden är oändlig.
Kom tillbaka, mormor.

Sorg för evigt! ♥

---

Så fint skrivet Tårarna rinner ner för mina kinder fortfarande.
Är så stolt över dej syster min.