3 år har gått sen du somnade in. Jag tänker på dej varje dag mormor.
Saknar dej så. Du ställde alltid upp på mej och mina syskon. I tid och otid. Du fanns där jämt. Stöttade oss genom våran uppväxt. Du var tryggheten i våra liv, genom våran jobbiga uppväxt. De va alltid dej som vi kom till. Din dörr stod alltid öppen för oss.
 Minns de som i går när jag drog Jennie 2 år i pulkan Peter bar på Sarah 6 år hela vägen hem till dej i Harnäs (ca7 km) i snöstorm. Jag minns din min när du öppnade dörren och bara gapade och sa till oss:
-Men varför ringde ni inte så skulle jag ha hämtat er.
-Men vi trodde inte att du ville köra i snöstorm. sa jag och Peter.
-De är väl klatt att jag skulle ha hämtat er.
Jag minns de så väl fast jag själv bara var 10 år. Lennart va full i vanlig ordning och vi ville inte vara hemma. Han va inge snäll i mot oss.
Därför så gav vi oss ut i snöstormen. Mamma jobbade och vi ville till våran mormor. Vi visste att vi alltid va välkommna där. Vi som jätte ofta hos mormor när vi va små. De va som ett andra hem för oss. vi trängde ofta ihop oss alla 4 barn.
Mormor fanns alltid där för oss.
♥
Den dagen jag fick reda på att mormor hade Canser så försvann en bit av mej. Jag förstod att mormor inte skulle klara sej.
Jag förstod de. Jag ringde upp mormor och bara grinade. Kunde inte få fram ett ord.
-Men lilla hjärtat sa hon. Jag klarar de här. De kommer att ordna sej. Men jag visst hela tiden att de inte skulle göra de. Jag hade ju sett hur mormor redan hade börjat tyabort. Så jag förstod att hon var sjuk.
Jag tror att mormor visst de igentligen också. Men hon ville inte såra mej mer.

Mormor fanns alltid för mej och mina syskon. De har hon alltid gjort. Tills för precis 3 år sedan då hon inte orkade längre. Hon somnade in 3 dagar efter hennes 70 års dag. Då orkade hon inte mer.
Vi fanns där vid hennes sida när hon somnade in. Jag, Peter, Sarah och Jennie satt och höll mormor i handen enda tills hon tog sitt sista andetag.
De va känndes så bra att vara där då. Men de va den jobbigaste dagen i mitt liv. Att förlora en familjemedlem som har stått en så nära.

Mormor dog i Canser. De hade spridit sej på henne så de gick inte att bota. De började i ena njuren och spred sej snabbt till levern och revbenet och till sist huvudet på mindre en ett år.
De va så hemskt och se hur ont mormor hade. Stackaren bara tynade bort. 
Hon kämpade på och ut mot oss barnbarn så sa hon hela tiden:
-Jag fixar de här. Jag kommer bli bra. Hon visade aldrig oss hur ont hon hade. Hon sa de heller aldrig. Men vi förstod. Mormor ville oss bara väl.

Jag önskar du hade fått vara med nu. Sett när mitt barn kommer till världen. Du som var så barnkär. Varför skulle inte du få finnas med när mitt barn kommer?
Och Savannah. Om du bara fick vara med och se Peter hur de har förändrat han.
Du skulle blivit så glad och stolt.
Du har betytt så mycket för Peter mormor. Du har varit hans räddning många gånger.
 
Älskar och saknar dej så mormor.
Vivi-ann Jonsson
7/81936
10/8 2006
Dikten från dödsannonsen:
Här skiljs våra vägar i livet men Du lät mej tidigt först
I stjärnorna står de skrivet tillsammans för alltid ändå
♥

♥