Igår när vi hade som trevligast kommer Cliff in i vardagsrummet,
-Emelie din pappa är här.
-Vaa?
Han har aldrig tidigare varit hem till oss. Eller lättare sagt jag kan räkna på en hand hur många gånger jag pratat med han i hela mitt liv.
Jo, visst han kom och skällde på mej för att jag inte hade ringt han när jag fyllde år. Full som en brandbil va han med.
Han han inte brytt sej på 23 år. Så inte visste jag att jag skulle ringa och bjuda över honom på tårta nu. Hmmm.
Åh, jag blir så arg.. Va vill han?
Komma över på en Lördag kväll kl 22 och skälla på mej. Vad tänker han med.
Han ska väl för fan veta när hans egna barn fyller år. De är ju han som har satt oss till världen. Komma och skälla på mej. Åhhhh.... Men varför komma nu. Och sen säger han:
-Vad fyllde du nu? 20?
-Nej, 23.
Åh, var har han varit hela mitt liv? Man kan inte betyda mycket som barn när ens pappa inte ens vet hur mycket man fyller.
Ja, de är inte lätt.
Han har 2 barn och ingen koll alls.
Trodde ändå att han skulle veta hur gammal jag var. Men inte ens de.
Och sen har han mage och fråga om jag kan låna han pengar. Själv har ag aldrig fått nått av honom.
Elle jo, förlåt. En bukett med blommor till midsommar för 2 år sedan.
Då 2 dagar innan hade han skällt på mej att jag hade så Jävla bra liv.
Jag hade hus, sambo och jobb.
-Ja, sa jag. Men jag har sett till de själv också.
Och han va de så synd om. Nu när farmor har gått bort.
Vad ska man säga...?

Jo, sen va de dålig stil av mej och inte komma när han fyllde 50 år.
Som sagt vi har ingen kontakt alls. Eller han kan komma fram till mej när vi möts ute. Fast bara om han är full. De är enda gången han "vågar" prata med mej.

Ja, men va kul. Nu vet jag hur mycket jag betyderför min så kallade Pappa.......